"Hej Anna!

Jag hoppas allt är bra me dej o att du mår bra!?

Jag har ingen dator men när jag va ner om kristianstad

så följde Fredrik me upp hit....

och fick se din sida o bilder på hans dator då.

Jag tog illa vid mej de du skrivit om att du inte hade någon släkt...?!

Menar du oss alla eller?

Vill inte tro de, för jag älskar er alla tre...

även om ja är dålig på att höra av mej...

Har 3 dr.besök d vecka!

En sjukdom till nu.

Men många kramar "...................."

- redan när jag fick upp sms:et i min display på mobilen suckade jag

& undrade, "åhh, vad vill h*n nu? suck..."

Det är HELA JÄVLA TIDEN att man ska tycka synd om dig

& har alltid varit, tydligen. Har jag både märkt & läst.

Igår kväll satt jag med gamla vykort/brev som min mamma fått,

där man läser om sånt man egenligen inte vill läsa eller veta,

men efter varje ord & rad man läser inser man vilka jävla falska

personer det verkligen kan existera!

Det verkligen äcklar mig jätte mycket! 

Du/Ni har inte brytt er om varkens mig eller mina små-syskon dessa 5 åren!

så varför helt plötsligt börja bry er nu?  

"Bättre sent än aldrig" brukar det skyllas på, men inte hos mig, inte i mitt liv.

Jag kan inte skriva eller säga att jag förstår,

att förstå att förlora en syster eller sin dotter.

Självklart, det råder inga tvivel alls om att man känner enorm sorg,

men om man vänder på det?

En flicka på 15år & Tvillingsyskonen 13år förlorar även sin mamma då.

Deras liv, vem ska dom vända sig till? Vem ska dom känna trygghet hos?
man trodde man hade släkten bakom sig som skulle hjälpa
och stötta oss, men dom vände oss ryggen.

vem/vilka har dom? Dom har bara varandra & hur mycket vet man i den åldern?

När dagen den 25 September inträffade, fanns vi alla i släkten, förutom någon enstaka

hos mamma, man såg & märkte känslor.

Begravningen var släkten samlad, men vad fanns kvar efter det?

Vad hände efter det?

Jo, alla splittrar sig & går åt olika håll.

har jag fattat fel? är det inte då man ska ta vara på varandra, känna stöd & trygghet hos

varandra & hjälpa varandra?

bearbeta sorgen tillsammans & prata om mamma & alla fina ljusa minnen man har?

Vuxna människor? Skärp er för helvete!!!

Att förlora en syster eller en dotter måste vara otroligt hårt & jobbigt,

men att förlora sin mamma, det ända man hade kvar, för deras pappa gått bort två år tidigare.

Barnen blir föräldrar-lösa, då stoppar resten utav släkten huvudet i sanden

& låtsas att dom varkens ser eller hör?

Och fortsätter sina egna liv & varkens hör av sig när man fyller år eller till jul.

inte ett ända litet sms, inte ett litet samtal, inte ens bli vän på facebook.

"jag har inte ditt nummer, jag har inte dina små-syskons nummer"

HALLÅ? Vi lever på 2000-talet inte artonhundra-frös ihjäl.

Finns anhöriga, finns eniro, finns hitta.se.

Vad har hänt? Det är sjukt! Enligt min mening...

Om övriga släktens egna barn hade blivit drabbad utav något sånhär,

hade dom tyckt om att resten utav släkten bettet sig såhär då mot deras egna barn?

EN sak vet jag & är säker på till 1000000000000 % .

Jag vet om att mamma ställde upp för många i släkten med både

det ena & det andra, många, många, många, många &

otroligt många har sagt att den bilden dom fick utav mamma var

att hon verkligen älskade sina barn, att det var det som alltid

kom först hos henne, alltid.

och det vet jag om.

om folk utanför släkten vet om det varför vet då inte "släkten om det?"

Det finns EN familj i vår släkt som verkligen bryr sig om oss

& som jag älskar i djupet utav mitt hjärta!

Det är min mammas bror, hans fru & deras två söta dörrar,

dom har följt mig & mina små-syskon dessa 5 åren &

skickar och frågar hur vi mår, vi träffas, osv.

och det är så skönt att träffa dom, dom får en att vara lugn, inte tänka så mycket,

man kan prata med dom om mamma & dom förstår.

Det är den ENDA tryggheten i "släkten" jag känner.

Finns hur mycket som helst att skriva men känner ingen lust för det längre,

det är inte lönt. folk är skamliga & skämmer verkligen ut sig.

Jag vet om att ni följer min blogg & tycker verkligen att ni tänker till & efter,

efter dessa rader som jag skrivit & inte sitter o tycker synd om er själva,

det finns dom som har det svårare & jobbigare än er!

Jag ska tala ifrån mitt hjärta -

jag hatar er. jag verkligen hatar er. ni har visat er riktiga sida. ert rätta jag.

ni finns inte i min värld längre, förstår inte att ni inte skäms.

en sak hoppas jag & det kommer jag alltid att stå till.

jag hoppas så innerligt att jag ALDRIG mera behöver ha med

någon utav er att göra, ALDRIG!

ALDRIG! ALDRIG! ALDRIG! ALDRIG!

så jävla mycket som ni ringer runt & sladdrar en massa så

hoppas jag att era telefon-räkningar blir dyra :)